Utveckling gör ont

Inget gör mig så glad som de gångerna jag får beröm från Master. De gånger som han berättar hur nöjd han är med mig, vilken lycka han har i mig. Jag kan verkligen se njutingen i honom och jag älskar det.

Likaväl gör inget så ont i mig som när Master blir besviken på mig. När jag ser det som oftast är besvikelse, ledsamhet men emellanåt även irritation och ilska på mig. Kylan som sprider sig inom mig, den totala rädslan att inte kunna behaga.

Samtidigt är jag en vuxen, en kvinna som vet vad jag tycker om, vet vem jag är och har bestämda åsikter. Jag är utbildade, samhällsaktiv och tycker nog att min allmänbildning tar mig långt. Men i min undergivenhet, min läggning i att få en oerhörd sexuell njutning av att vara till lags, så fungerar det inte att jag "gör som jag vill". Jag vet att styrningen, ordrarna, befallningarna ger mig både njutning och den utveckling som vi kommit överens om att jag vill ha.

Men jag trotsar oftare än jag vill, och jag undrar varför? Troligtvis för att jag är en stark personlighet men också för att jag lärt mig att kvinnor ska vara "starka". Kvinnor ska stå upp för sin sak, och om någon säger motsatt åsikt så ska jag ta strid. Och det tycker jag är rätt. I många frågor. På arbetsplatser, i samhället, i politiken men i detta förhållande ska jag inte det. Jag ska inte. Jag vill inte. Jag ska kunna lära mig att faktiskt bara lyda, även en uppgift som bär mig emot. Att bara ta den, och känna tillfredställelsen i att få bekräftelse på att jag kan ge total njutning, och den enorma värme som då växer i mig. Känslan av att utvecklas, att faktiskt inse att jag byggt min egen box, det går att ta sig ur den och det går att bygga om boxen. Känslan av att jag klarar. Känslan av att jag kommit på att det jag trott mig förakta faktiskt är något jag kommit att gilla. Känslan av att kunna växa till något mer och något större. Den kommer inte gratis, och jag förstår inte alltid dess vägar men jag ska bli bättre på att följa med i det som jag kanske inte alltid förstår från början.

Hur börjar man?

Hur börjar man ett liv? Hur slutar man ett? Kan man börja om när som? Och hur vet man det? Redan som 17-åring förstod jag att jag var oerhört intresserad av dominanta män. Män som bara genom sitt sätt kunde vinna respekt. Som kunde kommendera, visa makt, vara oerhört stålsatta men som alltid stod upp för dem de valde att leva nära. Sexuellt behövdes definitivt annat än kompisarnas mys om det skulle fungera för mig. Men livet lär, och jag lärde. Att hålla borta, hålla ifrån mig. Att det jag kände, tänkte, längtade eftger var fel, smutsigt och nog lite galet. Så jag gjorde det man skulle. Jag utbildade mig vid universitet, jag köpte hus, fick barn, gifte mig och levde ett småborgerligt liv som man ska. Hela tiden med en gnagande känsla inombords, en massa frustration och en känsla av att vara fel. Att leva ett liv som en ofullständig människa tär. Givetvis kom det att innebära slitningar i familjen, påverkan på både barn och vuxna och till sist en skilsmässa för att överhuvudtaget kunna komma upp till ytan och andas. När livet var som nästan allra stökigast för mig dök en mycket oväntad händelse upp. En händelse som ställde hela mitt varande på kant, och som jag ännu jobbar med att förhålla mig i. Plötsligen klev en sådan man fram som jag funderat på i nära 25 år. En man som jag tänkte ha kul för en kväll med men som tog tag i mig, stirrade in i mina ögon och sa "jag har tagit dig". Drygt ett halvår efter det mötet trär samme man sin ägande ring på mig. Och jag, förståndiga, utbildade, duktiga, expert på att förtränga, är plötsligen slavinna. Slavinna åt min Master. Master som tagit mig - och tagit sig an en utmaning utöver det vanliga. Och jag är så lycklig!