Hur börjar man?

Hur börjar man ett liv? Hur slutar man ett? Kan man börja om när som? Och hur vet man det? Redan som 17-åring förstod jag att jag var oerhört intresserad av dominanta män. Män som bara genom sitt sätt kunde vinna respekt. Som kunde kommendera, visa makt, vara oerhört stålsatta men som alltid stod upp för dem de valde att leva nära. Sexuellt behövdes definitivt annat än kompisarnas mys om det skulle fungera för mig. Men livet lär, och jag lärde. Att hålla borta, hålla ifrån mig. Att det jag kände, tänkte, längtade eftger var fel, smutsigt och nog lite galet. Så jag gjorde det man skulle. Jag utbildade mig vid universitet, jag köpte hus, fick barn, gifte mig och levde ett småborgerligt liv som man ska. Hela tiden med en gnagande känsla inombords, en massa frustration och en känsla av att vara fel. Att leva ett liv som en ofullständig människa tär. Givetvis kom det att innebära slitningar i familjen, påverkan på både barn och vuxna och till sist en skilsmässa för att överhuvudtaget kunna komma upp till ytan och andas. När livet var som nästan allra stökigast för mig dök en mycket oväntad händelse upp. En händelse som ställde hela mitt varande på kant, och som jag ännu jobbar med att förhålla mig i. Plötsligen klev en sådan man fram som jag funderat på i nära 25 år. En man som jag tänkte ha kul för en kväll med men som tog tag i mig, stirrade in i mina ögon och sa "jag har tagit dig". Drygt ett halvår efter det mötet trär samme man sin ägande ring på mig. Och jag, förståndiga, utbildade, duktiga, expert på att förtränga, är plötsligen slavinna. Slavinna åt min Master. Master som tagit mig - och tagit sig an en utmaning utöver det vanliga. Och jag är så lycklig!